Fick ett riktigt trevligt samtal innan lunch dock. Moster som ringde för att berätta att jobbet som assistent är praktiskt taget kirat. Det som återstår är att socialen ska kolla upp mig, bakgrund och sånt, sedan ringa och prata med mig lite. Tar väl inte mer än två veckor, tror moster.

Jag ser fram emot det dock, som fan. Cash i plånboken är det jag behöver och att tjäna det genom att simpelt nog bara ha det skoj med kusinen kunde ju inte göra saken bättre.
Ser fram emot det hela, som sagt. Det blir nog skoj.

Så man kan nog säga att jag varit hyfsat glad och allmänt nöjd hela dagen. Fram tills kvällen, det vill säga.

Då jag får höra återigen om en såkallad "saga om kärlek och allt vackert som följer till", men som egentligen är inget annat än en besatthet som är faktiskt jävligt skrämande.
Jag börjar känna mig orolig, och jag är inte ens med i handlingen.

Dessvärre handlar ju det om någon jag känner. Någon som jag känner bättre än dom flesta jag känner, kanske. En vän som jag haft länge, iallafall.

Att hon är rädd, det oroar mig mest egentligen. För hon ska inte behöva vara rädd. Jag vill inte att någon av mina vänner ska vara rädd och det är väl egentligen inget konstigt med det? Eller?